slukarna

Just nu försöker jag bara inbilla mig själv att det som händer är meningen skulle ske. Fast inget var bestämt/"planerat" så känns det ändå så hemskt, jag tror inte att det går att beskriva men så är det. Det är något man har förlorat. Och jag Älskar att min pojke sstöttar mig på det bästa sett ang det som hänt <3
Jag tror man måste gå igenom det själv för att förstå..

/Frida